Från hjärtat, ett ledset sådant

Varning för mycket text och känslor. Skriver detta mest för min egen skull, för att få det ur mig i text..
 
 
Har tänkt skriva detta inlägget länge för att liksom förklara lite varför jag mår som jag gör utan att bli för privat. Det är svårt det där, man vill gärna skriva av sig men inte lämna ut sig för mycket till människor man inte känner. Funderar faktiskt på att köpa en dagbok. Jag skrev dagbok i många, många år när jag var yngre. Har en hel flyttlåda med utskrivna böcker och vet egentligen inte varför jag slutade. Just nu känns det som ett bra tillfälle att återuppta det. Jag har pratat mycket, med familj och vänner men vissa tankar vill jag gärna skriva ner.
 
De flesta som läser denna bloggen har antagligen listat ut att det är mitt förhållande som vart orsaken till hur jag mått. Även om jag vart förberedd ett tag och tycker att jag borde hunnit vänja mig lite så är jag i någon slags chock forfarande. Jag förstår inte riktigt vad som händer och mina känslor är som en bergodalbana (den brantaste sorten man kan hitta). Jag kan inte förklara vad som hänt då vi själva inte riktigt vet vad felet är. Jag vet bara att det känns som att åt vilket håll jag än går så är det fel, en hopplös känsla. Ni alla vet säkert vad jag pratar om då de flesta tyvärr upplevt hjärtesorg själva.
 
Det går i vågor, ena stunden kan jag må okej och i andra sköljas över av en fruktansvärd känsla av saknad, frustration, ilska, panik, hopplöshet och allt annat på samma gång. Jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen och enda anledningen till att jag orkar gå upp ur sängen och ta mig igenom dagen är min fina familj och vänner. Utan er skulle jag inte vara mycket att ha. Att umgås med människorna runt om mig är nödvändigt nu för att jag ska kunna tänka på något annat än stund och få tiden att gå. Jag behöver absolut vara ensam och tänka också och tro mig, kvällarna och all annan ensam tid har spenderats med att tänka sönder mitt huvud. Tyvärr hjälper det inte mig att tänka längre för jag kommer bara fram till saknad. Jag är som sagt en extrem känslomänniska och i såna här lägen är det hopplöst då jag stjälper mig mer än hjälper genom att älta allt om och om igen. Detta hopplösa tillstånd har pågått i snart 2 veckor och inte blir det lättare.
 
I nuläget bor jag hemma hos min pappa. Det fungerar och jag är så tacksam över att ha föräldrar i samma stad så man kan försöka fortsätta med jobb och sådan någolunda normalt, trots att inget är normalt utan bara ett kaos.
 
Jag vet allvarligt inte vart jag går från här. Jag vet dock att på något sätt så finns det ett ljus på andra sidan tunneln även om det är bäcksvart just nu. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det på något sätt löser sig och att det kommer dröja länge (och helst aldrig mer) innan jag känner såhär igen. Jag tycker att jag har haft min beskärda del av uppbrott ett tag framöver.
 
Jag har även hunnit reflektera mycket över min stress, perfektionist-sida och allt som sätter käppar i hjulet för mig själv. En stor del till att man inte hinner njuta av livet är all teknik som tar så stor plats i mitt och andras liv. Det ska uppdateras på blogg, Facebook och Instagram helst flera gånger per dag. Det blir även en tävling i vem som har den mest perfekta dagen och vem som äter godast middag. Mycket tid och ansträngning går till att ta ett bra kort på tallriken innan någon får äta och maten blir nästan kall. Jag som alltid vill göra allt bäst och antar alla "osynliga" utmaningar förlorar uppfattningen av vad som är viktigt i livet. Att vara ensam mycket och verkligen inse att det finns ingenting på internet som jag måste göra precis nu, jag är mycket hellre med mina nära och kära. Jag har uppdaterat mycket mindre på blogg, Facebook och Instagram och jag lever fortfarande! Det är vikitgt att förstå det och det kommer nog ta ett tag att verkligen vänja sig av med ovanan att alltid uppdatera. Det kommer vara svårt men nyttigt för mig.
 
Jag behöver stressa ner och lätta lite på kraven på mig själv. Om man inte mår bra själv är det omöjligt att ha ett bra förhållande med en annan människa. Nu har jag skrivit massvis om allt möjligt men det är nyttigt för mig och när jag senare mår bra igen och kanske börjar falla in i samma spår igen får jag läsa detta inlägget.
 
Det börjar och slutar ändå med att när man saknar någon man älskar mycket så blir världen upp och ner. Vissa dagar kanske det kommer många inlägg och vissa inga alls, nu förstår ni iallafall varför.
 
Till min familj och de vänner som är lite oroliga, vi vet ju alla att jag kommer må bra sen igen. Det som inte dödar härdar, det får bara ta lite tid...
 
 

Stress less

Hittade en bra lista på Isabellas blogg. Men borde verkligen koncentrera sig mer på de sakerna än man gör, livet blir nog mycket bättre då!
 
 
 
Om man vill bli lite glad kan man även titta på denna härliga bilder på Nelvin. Gladaste ungen! Det är från vår räkpicknik i förrgår. Har fler bilder att visa därifrån sen..
<3